linalouwho

Efter jobbet pös jag iväg till Ygis där jag, hon och Ida hade 2 timmars diskussion och prat om livet i allmänt, känslor, killar, upplevelser, övaranalysering och ditt och datt. 2 timmar där man bara får spy ur sig av allt man irriterar och oroar sig över. Min magkänsla var lite bättre innan jag kom dit, nu sitter man och fastnar i sina funderingar och tankar gällande verkligen allt.
Men det är bra med sånna där stunder, man får sig endel tankeställare som man behöver. Oerhört skönt också att man inte är den enda som tycker och känner vissa saker. 
Har kommit fram till att jag ska  lämna vissa känslor och försöka glömma bort att dom existerar, testa nåt nytt och faktiskt se hur framtiden artar sig. Känns som att det ändå är värt att vänta och se hur det blir, så lina, lungen nu ner lillhjärtat där, stressa inte, få inte panik ;)
Nåt annat som sätter sig fast i funderingar vet jag ärligt verkligen inte hur eller vad jag ska göra. Inte ett ord eller nånting på flera veckor, har nog inte hänt nånsin att det varit riktigt såhär. Med några veckors tid att lugna ner sig tycker jag fortfarande likadant. Jag brukar ju alltid vara sån att jag kvider i dåligt samvete och kommer krypandes tillbaka med en ursäkt eller liknande även fast jag alla gånger inte ens tycker eller känner så. Antingen så är det väl så som du säger, att jag ska växa upp och behöver inte höra av mig förrens jag har gjort det... Eller så är det just det som jag faktiskt har gjort?
För en gångs skull i just detta fall så sa jag precis som jag kände och tyckte, det har jag aldrig haft modet att göra tidigare. Jag blir vansinnig i tankarna då jag sätter mig ner och tänker på vad hon skrev, det var som ett spott i ansiktet. Till en början var jag rätt lugn och kände mej mest chockad men ju mer jag läste och ju mer jag tänkte på det så blev jag upprörd till skakande fingrar.
Det är oförståeligt för mej hur man som henne kan sitta och skicka iväg en sån grej, att man kan tycka att jag och mina syskon förtjänar detta? Och det värsta av allt som gör att hjärtat brister är att du sitter och tycker precis som henne, att du då och nu får detta på nåt konstigt sätt att vara vårt (mitt) fel. För du sa faktiskt det, just DÅ!

Yaiiks detta inlägg kan jag komma att ångra bittert imorgon då jag inte känner mej lika ärlig eller less.
Nåväl, den nakna sanningen kära människor..  

Tack och godnatt, nu ska jag krypa under täcket och längta mej en vecka bort.
Sköt er!